Ni som följt den här bloggen under en längre tid vet vem min största k-popförälskelse är. Jag har under perioder definierat mina känslor för honom som att vara kär fast jag aldrig träffat honom öga mot öga. Han är ganska plastig, bekräftelsetörstande, känslosam, rolig och smart. Han har haft extrema humörsvängningar som han inte lyckats dölja för fansen de senaste åren. Han är ändå den bästa av bästa idoler för mig. Förra helgen såg jag honom för första gången irl.

När Jaejoong tillsammans med Yoochun och Junsu kom upp ur scengolvet till tonerna av Empty i stora glasburar dunkade mitt hjärta och adrenalinet pumpade i kroppen. Det var som första gången jag såg Changmin/Yunho jag glodde så att det kändes som om mina ögon skulle ramla ut sedan började jag tokfnissa nervöst och lyckligt. Det snurrade i mitt huvud men jag var ändå, med tanke på vad Jaejoong under perioder betytt för mig, lugn. Det var extremt fint att se honom men mitt hjärta slutade inte slå, jag skrek inte eller försökte få honom att se mig i publikhavet.

Jag är inte riktigt säker på vad mitt relativa lugn handlade om, först tänkte jag att det kanske betydde att mina känslor för honom har svalnat av. Sedan tänkte jag att det kunde handla om att till skillnad från med en del andra idoler jag har sett (typ världens snyggaste Changmin) var avståndet till Jaejoong ganska långt. Jag har också långsamt vant mig vid att se k-popidoler som tredimensionella människor. Jaejoong var sminkad, hade under första delen av konserten en ganska ful kostym på sig (som han valt själv) och rörde sig på en scen. Jag satt i ett stort och tryggt publikhav, vinkade och skrek tillsammans med alla andra. Jaejoong tittade aldrig på mig. Jag blev liksom inte synligt i hans ögon. Det var lite som om det fortfarande var en skärm mellan oss men ändå inte.

När konserten var slut kände jag mig också mest tom eller lite besviken. Inte besviken på konserten, den var extremt bra (bättre än jag trodde att den skulle vara), men på något jag inte förstod vad det var förens nästa dag och konsert.

Första dagen var inte Jaejoong det charmigaste jag sett. Han pratade lite för mycket och jag förstod inte vad han sa. Han sjöng lite falskt några gånger och verkade överlag ansträngd. (Jag kunde heller inte bortse från faktumet att Junsu var den klarast lysande stjärnan. Jag glodde lika mycket på honom som på Jaejoong.)

Nästa dag var Jaejoong helt annorlunda (humörsvängningar). Han hade ett extremt leende på läpparna och charmade in sig hos publiken genom att lyssna och reagera på vad folk skrek. Han tog i utan falska toner, interagerade med de andra medlemmarna och verkade så genuint lycklig att han var självlysande. Och när jag gick från konserten andra dagen kände jag mig inte längre besviken utan uppfylld av något vackert som jag bara ville ha mer av. Jag skämdes för att jag inte tidigare insett att han varit trött, ledsen eller extremt nervös och spänd dagen innan. Jag tänkte att mitt oförstående beteende måste vara ett tecken på att jag tittat för lite på klipp med honom på senast. 

Tillbaka i Seoul försökte jag därför kompensera det genom att titta på både gamla favoritklipp och fancams från Busan. Typ den här: 

Klippen fick mig att inse att jag ägnat alldeles för lite tid åt Jaejoong på senaste och att jag verkligen skulle vilja se honom på närmare håll för att se hur han faktiskt ser ut (även om tanken är läskig). /j