Jag hade tänk skriva ett inlägg om att jag inte bara gillade teasern till Kim Hyun Joongs Please utan att jag förälskat mig i hela låten (och att jag gillar att hans näsa blivit, hm, lite snyggare) men det var ju snabbt berättat så istället låter jag det här inlägget utvecklats till ännu ett om Dream Concert. (Vi ska snart börja fokusera på andra nya äventyr, vi lovar.)

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på själva upplevelsen av att stå inför en gigantisk publik som gillar k-pop. Innan vi skulle uppträda på Dream Concert var jag nervös för publikens reaktioner på våra coverdanser. Vi hade liksom fått chansen att vara backstage, uppträda och stå på scenen bredvid Heechul, Goo Hara och Song Joongki för att vi inte var koreaner. Varken jag eller någon annan av coverdansarna var några bländande dansare, några var bättre än mig och några kanske aningen sämre. Vi var där för att vi var utlänningar som gillade k-popdans och skulle visa på och symbolisera det internationella k-popfandomet. Även om det var människor med asiatiskt utseende från en rad olika länder bland oss kändes det som om just jag fått chansen att dansa för att jag är vit. Och att människor får chansen till saker bara för att de är vita eller icke-koreaner, kan med all rätta, anses hemskt orättvist och sorgligt.

Hade de koreanska fansen buat åt oss hade jag förstått det. Jag var till och med beredd på det men istället för bua-rop hände något annat: Folk jublade! Antagligen mest över låtarna vi dansade till men ändå. Mest jublade folk över Sorry Sorry. Tänk er typ 30 000 människor som jublar när ni står på en scen. Det är så mäktigt, märkligt och sjukt. Även om jag var så nervös i stunden att jag inte riktigt klarade av att njuta av jublet är det helt sanslöst att jag fått uppleva det. 

När vi hade dansat klart hade vi blivit lovade att få se hela konserten men, som vi skrev tidigare, blev det något strul med våra platser. Enligt han som anordnade det hela satt det ett gäng aggressiva fans med ballonger på våra stolar och vägrade flytta på sig. Arrangörerna kunde av någon okänd anledning inte tillkalla vakter och köra iväg dem. Tanken på att det var just krävande fangirls som satt där gjorde att det för mig blev mer hanterbart än om om de skulle varit någon annan grupp människor (jag romantiserar fangirls). Jag såg framför mig hur de skrek sig hesa av lycka.

Den första delen av konserten fick vi i vilket fall se men högt upp, långt ifrån scenen, på läktarna. Platserna gjorde att vi väldigt tydligt kunde se alla fanclubs och deras reaktioner och interaktioner med scenen. Efter ett tag var jag helt förlorad i känslan av alla flaggor, ballonger och jublande människor. Jag tittade lika mycket på dem som på själva framträdandena och började långsamt inse det stora i att alla de här människorna tidigare tittat på oss. När Cassiopeia gjorde vågen för jag vet inte vilken gång i raden och viftade med sina röda ballonger fick jag en så gigantisk lyckoklump i halsen att det inte spelade någon roll att vi inte såg scenen särskilt bra eller hur jag sett ut när jag dansade. Allting vara bara lite för vackert för att jag skulle bry mig om sånt. (Innan SHINee och Changmin/Yunho skulle uppträda lyckades ju också arrangörerna fixa in oss på jättebra platser nära scenen.)

Efter konserten berättade några vänner som var där att de hade sett mig flera gånger på storbildsskärmarna. Eftersom jag var lång och vit hade jag synts. Vår kompis Helen gick så långt att hon menade att de filmat mig hela tiden, även när jag inte stod längst fram hade de envisats med att liksom zooma in mig. – You were always on that big, big screen, har hon bestämt hävdat.

Jag har inte sett mig själv än för videoklippet går inte att hitta någonstans (och jag har inte ansträngt mig och letat för jag vill inte se). Men den 10 juni ska KBS sända Dream Concert. Förhoppningsvis visar de inte hela introt och inte samma vinklar som visades på storbildskärmarna. Att dansa på Dream Concert var en av de vackraste upplevelserna i mitt liv men jag vill helst inte se mig själv i den. Jag är rädd att det förstör lite det vackra att se när jag skuttar runt med nervös blick på scenen. Så länge jag inte vet hur det såg är det surrealistiskt underbart att så många människor tittat på mig när jag dansat samma dans, på samma scen på samma dag och inför samma jublande Cassiopeia som Changmin och Yunho . /j