OBS varning för långt, virrigt och svamligt inlägg OBS. Vi har skrattat länge åt hur otroligt töntigt det här inlägget låter. Så här blir det när man bara är glad och positiv. Vi skärper oss till imorgon.

Vi tänker fortfarande i slow motion  medan vi gör vårt bästa för att processa allt som har hänt de senaste dagarna. Vi har fortfarande inte sett videor från när vi dansar på Dream Concert och vi både vill och vill inte se hur det faktiskt såg ut…

Men, det vi inte pratat om än: själva konserten. På grund av lite strul med våra platser (några hade brutit sig in bakom avspärrningen där vi skulle sitta, tog ett tag innan vi fick ordentliga platser) såg vi första halvan av konserten på ganska långt avstånd. Eftersom ingen av våra absoluta favoriter uppträdde under första halvan av konserten (eller vi hade gärna sett T-ara och Kim Soo Hyun på närmare avstånd) kändes avståndet i efterhand inte som någon superkatastrof även om det i stunden var lite stressande.

I lagom tid till Beast fick vi dock nya bättre platser. Vi stod i mitten av arenan och höll båda på att börja gråta till Fiction. Vad är det som har hänt? De är så BRA. Dongwoons falsett kan vara det vackraste som hänt en låt under våren 2011 och det lät exakt lika bra live som på mp3. Yoseob tog för övrigt i så han höll på att spricka utan att rösten brast. Gåshud.

Nästa gåshud kom direkt efter pausen då vi hade fått ännu bättre platser närmare scenen. SHINee.  ÄNTLIGEN SHINee. Efter att ha missat dem på en universitetsfestival på grund av dansträning (förra veckans mest knäckande men mest mogna beslut, vi skulle ju ändå dansa inför 30 000. Att var förberedd kändes som en bättre prioritering även om bilderna från universitetsfestivalen efteråt fick oss att gråta blod). Från att SHINee sköts upp ur golvet och Lucifer drog igång spelade dock ingenting roll längre. Ingenting. SHINee Lucifer live kan vara det bästa någonsin. Förstår inte hur något kommer kunna överträffa det. De var så taggade, sååå bra. Även om mycket annat också var bra var det för mig (Elin) trots allt inget som överträffade det. AAAAAAHHHH.

Något viktigt hände vid SHINee och Lucifer: vi släppte äntligen lite på fangirls spärrarna. Vi började skrika. Vi kände oss ledsna för att vi inte hade några ballonger att vifta med. Sedan skrek vi ännu mer. Det känns som ett viktigt framsteg. Som att det var dags nu.

Därefter följde en hel del bra men inte lika tappa andan uppträdanden. Det var exempelvis Miss A, 2PM och en ny märklig upptäckt, Hongki. Vi gillar inte F.T. Islands musik. Vi har inte riktigt fattat varför Hongki hypats så mycket. Tills i lördags. Vi gillar fortfarande inte musiken men herre vilken stjärna han är. Helt sanslöst. Fruktansvärt duktig verkligen. Finast var när han sprang över till MC-hörnan och lät Heechul sjunga lite av låten, hehe.

Nästa tappa andan upplevelse var f(x). När de kom upp på scenen kunde vi inte låta bli att skrika igen. Vi önskade att vi haft lila ballonger att vifta med (det var lite för få sådana i arenan). Vi har ju sett dem live förut, och de gjorde oss inte besvikna den här gången heller. Nu ABO live var briljant. De har en sådan scenpondus och är bara sjukt bra helt enkelt. Det finaste under hela framförandet var dock folks reaktion på Amber. Vi gallskrek tillsammans med en hel arena full av människor när hon började rappa i Pinocchio. Ingen annan separat medlem av ett band fick det starka bemötandet under kvällen. (Fakta, inte bara ur våra queer&biased-ögon.) Den sydkoreanska publiken skriker vid anblicken av k-popvärldens butchigaste artist, de vet inte var de ska ta vägen med sin känslor när de ser henne och hör henne rappa med mörk röst. Jag (Johanna) var så lycklig i den stunden att jag inte visste vad jag skulle göra med alla mina känslor. Därför skrek jag när hon började rappa i Nu ABO också.

Konserten avslutades nästan som den började med Keep Your Head Down, men den här gången var det inte i några vingliga utländska covedansares (läs:oss) version utan i Changmin/Yunhos tappning. Innan hann de även framföra Maximum. Nu vet vi att vi staplar storslagna upplevelser på varandra i det här inlägget så att de kanske tar udden av varandra. Men under konserten kändes det verkligen inte som om vi blev blasé. Sedan vi hade fått bättre platser var vi konstant superlyckliga hela tiden. Och Changmin och Yunho var storslaget deluxe. Vi skrek igen och ville inte vara någon annanstans i hela världen än framför scenen där de uppträdde.

Jag (Johanna) trodde att jag skulle känna mig tillfreds efter att ha sett dem göra de två sångerna. Nu har jag liksom både hälsat på dem och sett dem framföra tre låtar. Men jag känner mig inte tillfreds. JAG VILL HA MER! MER!

MER, är faktiskt det enda problemet vi ser med Dream Concert. Vi vill ha mer k-pop men hur ska någonting någonsin kunna toppa den här helgen? / e och j