Vi ligger hemma på vårt hostelrum och försöker återhämta oss från morgonens utflykt. J kan inte riktigt kliva upp ur sängen. Vi tänkte åka och reka utanför studion där Inkigayo spelas in. Prata lite med andra fans och bara försöka förstå hur man går till väga för att få vara med i publiken. Det slutade med att vi några timmar senare passerade Changmin och Yunho med cirka en meters avstånd. Helt sant även om det känns sjukt overkligt.

Vi tokgooglade under hela gårdagen om hur man gör för att komma in på musikprogrammen. Vi hittade en hel del information men inte tillräckligt för att känna oss säkra på hur det funkade. Vi mejlade med k-popfrälsta vänner som letade fram ännu mer information (tack så jättemycket!♥). Efter att ha avfärdat tanken på att gå upp halv fem för att kunna vara utanför studion till sex var vi rätt säkra på att vi inte skulle få se något av showen. Kändes tråkigt eftersom det var sista gången som Changmin/Yunho skulle uppträda med Before U Go.

Vi bestämde oss i alla fall för att åka dit till typ nio för att veta mer in för framtida besök (som när f(x) ska börja promota). För säkerhets skull hade vi utrustat oss med senaste re-packed versionen av Keep your head down. Vi hade läst och hört på flera ställen att man skulle ha med den senaste skivan av gruppen eller idolen man helst ville se. Väl på plats och efter hjälp av flera snälla engelsktalande fans stod vi dock helt plötsligt på listan för att se HoMins pre-record. Efter några timmars ytterligare väntan satt vi i Inkigayo-studion och såg dem åma sig i vita kostymer live. Vi fick inte biljetter till hela liveshowen, det är få förunnat i varje fangrupp (som dessutom ska ha registrerat sig på hemsidan innan). Att se hela showen som första irl-upplevelse av k-pop hade antagligen också blivit lite för mastigt och mycket att ta in. Det här räckte gott och väl som första möte.

Vi har funderat och diskuterat i evigheter hur vi skulle reagera om vi mötte våra idoler. Om vi skulle bli besvikna, gråta eller skrika. Nu har vi lite facit: vi blev starstrucked och kunde inte sluta stressfnittra och glo intensivt. Changmin var värst. Vi såg till att börja med bara Changmin. Helt plötsligt klev han ut på scenen, lång, smal och så smärtsamt snygg att jag (E) tillslut också fattade Changmins storhet. Yunho klev också ut och hälsade och sa lite glada tillrop till publiken (vi var alla utrustade med en varsin röd Cassiopeia-ballong som SM-staffen delat ut). Fansen tjöt av glädje men vi bara fortsatte glo på Changmin som stod där tyst. De körde Before U Go två gånger utan att spara på något krut med vare sig röster, dans eller eld som sköts upp ur scengolvet. Därefter sa de tack, bockade och vi började skyfflas ut ur lokalen.

Vi satt längst bak på platserna tilldelade oss fans som bara hade med sig en skiva. Helst ska man även vara utrustad med ett utskrivet kvitto på att man lagligt laddat ner singeln från typ Melon med fick vi förklarat av trevligt fan. När det var vår tur att kliva ur studion och det bara är få fans kvar går HoMin och dansare förbi i hallen där vi kommer ut. Enligt J gick Changmin och gullade med en brun hund. Jag (E) klev ut precis när Yunho gick förbi och vände på huvudet. Som ensamma vita fans stod vi ut lite och Yunho hajjade till, tittade tillbaka igen och låste ögonkontakt. Jag reagerade som jag trott att jag skulle göra om jag mötte en idol, dvs låtsades som om det var vilken kille som helst, tittade oberört tillbaka. Han log och nickade och jag nickade tillbaka, kanske log jag också, minns inte riktigt men hoppas det. Med största sannolikhet tänkte han ”oj, västerländskt fan”. Först när vi kom ner i tunnelbanan drabbades jag av starstruck-symptom. Var tvungen att sätta mig på en bänk och fånle lite. Det blir så knäppt. Själv sitter man och registrerar in sina idoler dagligen men när en för några sekunder registrerar en själv blir det något annat, något ovant och obeskrivligt.

Vi har fånlett båda två sedan dess. Antagligen var HoMin de bästa och värsta att se först. På många sätt är de så stora, som en final. På många sätt är de dem som är mest idoler, mest ikoner, och därmed blev de dem som vi mest kunde släppa på fangirl spärrarna inför. Changmin och Yunho är idoler med stora bokstäver och känns totalt ouppnåerliga, typ overkliga. Det var också väldigt blandad publik, bredvid oss satt exempelvis en grupp japanska damer i femtioårsåldern, vilket gjorde oss mer avslappnade med vår ålder och våra utseenden.

Vi har sett två medlemmar ur DBSK live. Surrealistiskt är bara förnamnet. Det är alltså det här vi ha sett:

/e och j