Jordbävningen

De flesta människor tänker per automatisk när en stor naturkatastrof inträffar: Hjälp, tänkt om någon jag känner har drabbats. Det spelar ingen roll hur stor förödelsen är, hur många människor som har dött eller blivit av med sina hem och försörjningsmöjlighet. De flesta blir mest rädd för att någon släkting, vän, bekant eller avlägset bekant ska ha drabbats.

När jag först hör om jordbävningen utanför Japans kust och tsunamin som följer blir jag rädd och min första reaktion är: Är inte Junsu i Tokyo? Jo, det är han. Tänk om något har hänt honom? Sedan tänker jag på alla andra k-popstjärnor som skulle kunna vara där och börjar i panik söka information både om hur förödande katastrofen är och var olika stjärnor befinner sig.

Snart kommer det rapporter om att Junsu är i trygghet på flygplatsen i Tokyo där han väntar på att flygen ska börja gå så att han kan flyga tillbaka till Seoul. Det rapporters även om att 2NE1s uppträdanden i Japan är inställda men att de sitter säkra på sitt hotellrum i Tokyo. Många k-popstjärnor är på väg till Thailand och en stor konsert där. På nytagna flygplansbilder poserar Changmin, Yunho, 2PM och många fler… Och jag liksom pustar ut. De är inte i Japan eller på Hawaii. Paniken är över.

Sedan kommer jag att tänka på alla andra människor som drabbats, de som inte är k-popkändisar. Jag försöker se dem framför mig, de som har förlorat sitt hem eller någon älskad men de är omöjliga att greppa. Människor man aldrig sett eller hört talas om har nämligen en tendens att kännas väldigt främmande. Jag tänker att jag borde vara fruktansvärt ledsen över all förödelse men kvar finns mest ett dåligt samvete över att det ända jag bryr mig om är mina idoler.

Sedan tänker jag att mitt beteende faktiskt inte är så konstigt. K-popstjärnor är som mina vänner, bekanta och avlägset bekanta. Många av dem skulle jag sakna djupt om de försvann andra skulle kanske mest ge katastrofen ett ansikte. För det är kanske därför många av oss blir oroade över att någon vi vet vem det är ska ha omkommit när vi hör talas om katastrofer? Skulle en avlägset bekant eller kändis ha drabbats blir katastrofen mer greppbar och därmed obehaglig. En siffra, som just nu, på 1000 döda är obehaglig men ändå alldeles för abstrakt för att verkligen ta till sig.

Ibland önskar jag att människor lärt sig att vara bara lite, lite mer empatiska och smarta än vi är. (Eller all fall än vad jag är.) /j

Annonser
Det här inlägget postades i Oro och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s