Igår strax innan fyra på morgonen stod vi tre stycken och försökte lära oss den här dansen på fullaste allvar. Lars hade julfest och vi (jag och Johanna) var sist kvar och vi frågade oss samtliga högt säkert hundra gånger hur de hade tänkt när de valde den här koreografin och den, hm, aningen gränslösa exotism som omringar med kläder och dekor.

Det är helt galet. Så galet att de flesta jag sett på Youtube som gjort covers på T-aras Yayaya känts sig tvungna att lägga till en rad i stil med: I have no intentions of mocking others culture. Vi förhåller oss till vår Korea-exotism dagligen, ibland lyckas vi bättre och ibland sämre. Hur pass mycket T-ara med produktion tänker på vad de egentligen gör är oklart. Obehagligt oklart. Men samtidigt är det så himla svårt att värja sig mot låten. Pinsamt svårt. Och jag känner att jag hamnar pinsamt nära gränsen för vad som kan uppfattas som skräckblandad förtjusning för de där tokroliga asiaterna och vad de kan hitta på. Det tankesättet som jag vanligtvis gör allt för att motverka och förkasta. Jag måste nog titta på T-ara några fler gånger. I studiesyfte. Både live och på videon (som innehåller en man som kraschar sitt plan i djungeln och tas till fångna av T-ara i liknande outfits som i live-versionen ovan. Därefter är det tipis, totempålar och spex.)

I övrigt var det en mycket trevlig fest också ska tilläggas. Vi drack wiskeyspetsad glögg, åt lussekatter och pratade k-pop i mängder med bland annat Tor, en av dem som står bakom Noko Jeans, jeansproduktion i Nordkorea. Eftersom han varit i både Nord- och Sydkorea var det väldigt spännande att höra om hans erfarenheter och upplevelser. /e