Jag har inte skrivit om det på länge. Det betyder inte att jag inte tänker på det. Visserligen inte varje dag (som vissa andra jag känner) men lite då och då.

För någon dag sedan hölls Golden Disk Awards (som har smeknamnet ”sydkoreanska grammys”). SHINee vann två priser (Disk Bonsang och Ceci Popularity Award) och uppträdde live. Uppträdandet hade kunnat vara epic success – fladdriga kläder, mycket vind och sjukt duktiga. Ändå blev jag spontant mest förbannad. Hela uppträdandet inleddes liksom med Jonghyun åmandes på någon typ av tron.

Min spontana reaktion var: wtf, skulle han vara SHINees centrala punkt? Vad menar de med det här? Varför får han inleda alltihop SJÄLV? Jag hade liksom lyckats radera det här med skadad vrist ur minnet. (Jonghyun dansar inte eftersom han har skadat vristen för någon månad sedan.) Jag tänkte inte ens tanken under halva framträdandet eftersom jag inte trott på det. Det här med skadade vrister har i och med Amber-soppan börjat tappa sin betydelse.

Jag tycker fortfarande att det är konstigt med uttalandet om JongKyung. Och jag tycker att det är konstigt att ingenting mer sagt om det. Ett simpelt ”de träffas” från bolaget SM och sedan punkt.  Andra kändispar (de få som finns) twittrar glatt bilder på sig själva efter offentliggörande. Här är det tyst. Ingenting. Inga fler paparazzibilder, endast de där allra första, de som var ”skandalen”, de som inte ens ser ut som paparazzi eftersom de är lite för bra. Jag borde inte vara irriterad eftersom anledningen kan vara att Jonghyun är kär och lycklig. Borde inte vara irriterad för att det är tyst. Borde tänka att det är bra, att de får vara ifred, att det är positivt att det inte görs en större grej av det. Men mest känner jag att jag inte har kontroll över situationen, över att det kan betyda så mycket.

På Livejournal är det inte är tyst. Där nöts och blöts rykten, konspirationsteorier och så kallad insider-informaion från SM Entertainment.  Efter att ha läst alldeles för mycket om det känns det som om något skulle kunna hända med SHINee 2011. Att det här kan vara början på något. Jag har tvingats inse att jag skulle bli helt förstörd om något hände, om det blev tyst om dem och de försvann, om det skulle bli en situation á la JYJ vs HoMin. Och därför är jag irriterad på Jonghyun. Han är symbolen för att något skulle kunna vara på gång. Irritationen har märkts tidigare (jag har exempelvis inte ens tittat på SM the Ballads första video. Jag vill inte. Det intresserar mig inte även om det borde det göra det eftersom Super Juniors Kyuhyun är med och Kyuhyun är en favorit, kanske min första mini k-popcrush. Men nej, jag vill inte se den. Jag blir irriterad bara av att tänka på den.)

När jag såg live-framträdandet blev det smärtsamt tydligt. Jag blev omotiverat arg. Omotiverat störd för att Jonghyun satt i stolen och såg ball ut medan de andra dansade. För att han fick inleda och stå i centrum. Som om han skulle bestämt upplägget själv (knappast). När Minho satt på en stol i somras på grund av en benskada tyckte jag synd om honom. På Jonghyun blir jag arg. Och jag vill inte blir arg på honom. Jag skäms över min reaktion och jag vet att jag är orättvis mot honom. Men jag kan inte hjälpa det.

Jag har försökt ta lite avstånd från SHINee, försökt att inte involvera mig lika känslomässigt längre ifall något skulle hända, försökt rikta mitt största intresse mot Big Bang. När jag reagerar såhär inser jag att det är kört. Jag vet inte vad jag skulle göra utan SHINee, inga skulle helt kunna fylla tomrummet. Det skrämmer mig. Låt oss hoppas att jag bara har alldeles för vild fantasi, tror för mycket på vad jag läser och allt kommer vara frid och fröjd med SHINee framöver./e