Sitter i mina föräldrars matrum och ser hur den första snön blir regn. Lyssnar på tre låtar på repeat. I Love You, Empty och Be My Girl. Vatten droppar utanför medan JYJ sjunger på bruten engelska. Det är en sådan där dag när man längtar någonstans utan att vara säker på var. Jag misstänker som alltid på senaste tiden att det är till Seoul jag längtar. En stad där jag aldrig varit, en världsdel där jag aldrig varit. Något främmande och bekant på samma gång. Som när jag bodde i New York ett halvår och allting var som att vara i en amerikansk film, de första veckorna. Jag var så förvirrad över att det var precis som jag hade tänkt mig det. Människor var ytligt översvallande, man såg Chrysler building från vårt fönster, det var fler gula taxibilar än vanliga bilar och det första jag gjorde var att skynda till Koreatown. Där hittade jag en butik som sålde k-pop. Med darrande händer stod jag och fingrade på den ena skivan vackrare än den andra. Jag vet inte, Seoul. Jag trodde inte att jag skulle bli kär i New York, det var lite för typiskt, men det blev jag. Det bara växte på mig. Om det verkliga Seoul är som i de bästa sydkoreanska dramerna vet jag inte vad jag gör när jag tagit mig dit. Antagligen stannar kvar för evigt./J