Hur nära?

En del fans gillar att följa efter sina idoler. Jag läste just en fanfic där Jaejoongs mest efterhängsna fans hjälper honom att beställa en taxi när han är ute och super. I den underbara boken Kawaii skriver Marita Lindqvist om den vackra ytan som finns mellan henne och hennes idoler. Hon vill inte rasera den och börja se dem som vanliga människor för då försvinner magin. Jag håller med, grejen med idolen ligger någonstans mellan känslan av närhet och avstånd. Både för min egen och idolens skull är gränsen mellan idolen privat och idolen som idol ett måste. Nu är jag osäker på var den gränsen går för mig eftersom jag inte haft möjlighet att träffa någon av mina k-popidoler, än. Typ flygplatser, handskakning och liknande? Jag vet inte. Att hjälpa sin redlösa idol hem är alla fall uteslutet. Jag vill kunna drömma om hur idolen skulle bete sig full, inte se det på riktigt.

Många k-popidoler använder twitter. Mest uppståndelse skapar Heechul med sina lustiga inlägg. Nu har Yoochun, Junsu och Jaejoong följt i hans fotspår och skaffat var sitt konto. Och här blir jag lite osäker på vad jag tycker. Det var lugnt så länge de twittrade bilder på sina söta djur och retade varandra lite (med fansen i åtanke). Men idag twittrade Jaejoong följande: ”Today is a really sad day that brings tears to my eyes… It feels like the world has crumbled..” Som fans tänker man så klart hjälp, va fan, mer skit, stackars Jaejoong. Det visade sig vara en reaktion på att hans kompis (som tog livet av sig i somras) pappa hade gått bort. Så jävla hemskt, jag mår allvarligt dåligt av att veta att han mår dålig. Men ställer samma fråga som med Yoochuns tatuering: Var det verkligen nödvändigt och dela med sig av det till fansen? Så börjar jag oroa mig. Både över hur han mår och vad som komma skall.

Alla vet att Jaejoong gillar alkohol. Det är ett tecken på manlighet att tåla mycket sprit i Sydkorea så det är något man ofta betonar i intervjuer som en komplimang till Jaejoong. Han tål mängder med sprit och gillar att supa fast han ser så ung och feminin ut. Eh…. Med min oroligt överanalyserade personlighet och lite för många fanfic i åtanke kan jag inte låta bli att undra hur Jaejoong kommer att handskas med twitter när han är full (om han vågar vara så känslomässig nykter). Fylle-twitter? Oh ah. Jag måste lita på att han vet vad han gör. /J


Det här inlägget postades i Oro och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Hur nära?

  1. PoeticGoofy skriver:

    Jag förstår dina tankegångar… jag skrev ganska nyligen att jag var glad att JYJ inte var personliga när det gäller stämningen och SM. Det är dem fortfarande inte… ja, om man inte ska räkna med Yoochuns tatuering som orsakat lite huvudbry… hoppas att de inte skriver något om det iaf.

    Å andra sidan känns det som man är lite, lite närmare JYJ när man är innte på twitter och helt plötsligt ser att JaeJoong tweetade för bara någon minut sedan… som ett livstecken i realtid. Oftast brukar vi få se bilder och fancams, intervjuer flera timmar, dagar, månader efteråt ^^ Så ja, om de sköter det snyggt, och jag tror de är tillräckligt mediatränade för att göra det, så tror jag inte det blir mycket bekymmer 🙂

    Tänk på att Jaejoong har bra alkoholtolerans, och än så länge har vi knappt sett några fyllebilder på honom ^^ Så jag tror han inte kommer göra något överilat… hoppas jag iaf.

    ps. Oh, du älskar också ”Kawaii” av Lindquist? 😀 Det var nästan min bibel ett tag för att kunna komma in i J-pop, och ge lite förståelse för K-pop 🙂

  2. Ping: It’s raining in Shanghai | Dancing On Our Own

  3. dancingonourown skriver:

    Ja alltså jag har nog redan ångrat mig. Skrev ett inlägg om det. Jag litar på att de vet vad de gör och vill Jaejoong dela med sig av hur han känner runt saker kommer jag inte kunna låta bli att läsa. Eeeeeeeee. Det är som du skriver sjukt coolt att få uppdateringar i realtid. Både kittlande och läskigt. Det blir liksom utan fan-filtret eller intervju-filtret eller bolags-filtret.

    Och Kawaii av Lindqvist, ja, jag har läst den flera gånger. Första gången var innan jag själv hade blivit besatt av k-pop och då tycket jag att det var en intressant bok, men med en del brister. Sen läste jag om den nyligen och tyckte den var helt underbar. Typ bland det bästa någonsin, utan några brister. Jag önskar att jag klarade av att vara så distanslös och stolt som hon är i sin besatthet. Hon är så sjukt modig och inspirerande (på tal om det att växa ifrån pojkband eller skämmas). /J

  4. PoeticGoofy skriver:

    Ja, det är så roligt att se dem tweeta, hjärtat hoppar till lite granna och man inser att ja, dem finns, de lever inte bara på min datorskärm, de här killarna finns på riktigt 🙂

    Kawaii är underbar, har den på hedershyllan tillsammans med hela min TVXQ kollektion ^^ Haha, jo, undrar om hon inte gör lite som ni när ni stödjer er på akademisk bakgrund när ni försvarar pojkband, på samma sätt stödjer hon sig på att Johnny fandomen är nästintill ett yrke. Jag vet inte, men hon skriver så underbart om allt 🙂 Önskar att hon skriva en till bok, kanske om alla nya händelser i Johnnys. Jin som hoppat av Kat-tun, det nya bandet från Johnnys som förbryllar iaf mig (NJ w/shadow boys eller ngt åt det hållet). Undrar om hon vet om TVXQ, eller iaf Tohoshinki.

    Oh, nu fick jag sådan obeskrivvlig lust att läsa Kawaii igen, ska bli ett lugnt söndagsnöje 🙂

Kommentarsfältet är stängt.