Jag har kommit över Taylor

Jag är svag för många idoler men har alltid en som ingen kan mäta sig med som jag har extremt svårt att komma över. Den där speciella idolrollen har under hela mitt liv bara tilldelats två personer.

Det började när jag var femton år med mellanbrodern i Hanson; Taylor Hanson. Han var ett halvår yngre än mig och det vackraste jag hade sett. Jag var en noona redan då. Idag tänkte jag på honom, tittade på lite bilder och upptäckte det storartade. Det kändes nästan inte alls. Efter 13 år har jag äntligen kommit över Taylor Hanson. Jag har länge vetat att han är väldigt kristen, gift och har fyra barn. Det var sorgligt men okej. Hans flickvän blev med barn när han var 18 år och de var tvungna att gifta sig, det är det kristna USA vi pratar om. Jag har också länge vetat att han är pretentiös (det var en av de sakerna jag föll för, han var lillgammal och pladdrigt pretentiös precis som jag själv). På senaste tiden har dock det pretentiösa tagit en dålig vändning. Det var bra så länge Hanson startade eget skivbolag för att få ge ut sina skivor som de ville ha dem och åkte runt på skolor och pratade om hur rutten skrivbranschen var i USA. Jag var till och med lite stolt. Det kristna pretentiösa välgörenhetsarbetet var väl också okej fram tills Hanson släppte en Heal-The-World-låt ft. fattiga barn. Det som dock inte kändes okej någonstans och som fick bägaren att rinna över var när Taylor gick ihop med några gamla hypade rockmän och bildande bandet Tinted Windows. EUHHHUUU EEEUUU. Blä vad jag skämdes (och man ser på honom hur cool han tycker att han är.) Jag tänkte hjälp jag vet jag inte var jag tar vägen tur att jag har k-pop. För samtidigt höll k-pop på att hända mig och jag slutade tänka på Taylor.

Jaejoong startade som en liten fix och växte och växte tills det efter cirka ett års DBSK nörderi nog kunde kallas förälskelse. Nu har det gått ännu ett år och jag kan nog faktiskt säga att jag är kär. Ingen kan mäta sig med Jaejoong. Om vi träffades skulle vi inte kunna prata med varandra, för vi talar inte samma språk. Men det gör ingenting. När jag tänker på Taylor framstår han som en gammal historia. Vacker till att börja med och sedan allt mer ansträngd. Han kan inte mäta sig med Jaejoong. Och insikten har växt till sig i mitt hjärta så att Taylor nästan inte känns alls. Jag menar vad drömmer man helst om:


eller

Det här är dock fortfarande briljant. Vuxna Hanson sjunger sin gamla hit I will come to you. Taylor är naturligtvis han bakom pianot.

/J

Annonser
Det här inlägget postades i Sex och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Jag har kommit över Taylor

  1. PoeticGoofy skriver:

    Vi har nog alla våra gamla idolkärlekar någonstans undangömt i en vrå… dem finns där någonstans och man rodnar lite för att de överhuvudtaget kom dit. För min del var det Aaron och Nick Carter. Sedan gick jag på en BSB konsert, och efter att jag insåg att jag tyckte att den bästa delen av konserten var när Nick fick en nalle kastad i huvudet av ngt fan så insåg jag att BSB inte var för mig ^^ Efter den kvällen var jag inget fan längre och gick omkring lite vilsen, vem skulle bli min stora idol nu?

    Haha, det dröjde flera år, tills jag äntligen hittade DBSK 😀

    Nu är Changmin min stora idolkärlek, bara ett år yngre än mig, så jag har visst blivit noona också på gamla dar. ^^

    Men vad säger ni, er och min ålder så ska man ju ha ”växt ur” idolstadiet och pojkband (okej, DBSK är inget pojkband i den tradionella bemärkelsen ^^). Det är inte ofta jag berättar för folk i Sverige att jag älskar DBSK… eller jo, det säger jag ibland, för de vet ändå inte vilka det är… men att visa bilder på dem eller låta dem kolla på MVs, det får bara mina allra närmaste vänner göra.

    Hur känner ni? Vågar ni inte heller visa öppet att ni älskar ett ”pojkband”?

    • dancingonourown skriver:

      Ha ha ha…nalle i huvudet.

      Det där med att skämmas för att man gillar flickidoler är en ganska lång historia för mig. Men kortfattat så skämdes jag mer när jag var 15 år. Jag kände mig för gammal och smart för att bli kär i Taylor. Innan Taylor hade jag skrattat ganska rått åt typ BSB. Så jag skämdes och berättade inte för folk att jag gillade Hanson.

      När jag blev äldre började jag fundera runt varför jag tyckt det var så pinsamt. Jag började göra konst och skriva uppsatser/forska om flickidoler och blev arg för att typ alla i samhället såg ner på pojkband och därmed unga kvinnors längtan. Det finns liksom få saker som det är så okej att skratta åt som fangirls. Jag började också lyssna på gamla pojkband typ NSYNC, Take That och BSB som jag inte uppskattat när det begav sig och insåg hur sjukt bra popmusik det var. (Elin som var pojkbandstjej redan som liten hjälpte mig ganska mycket att hitta rätt.) Så jag blev besatt av pojkband när jag var typ 23. Och skröt om det för folk för att göra dem medvetna om hur de nedvärderat någonting underbart.

      Därifrån upptäckte jag asiatiska pojkband och DBSK och blev kär, överlycklig och besatt. De var typ som västerländska pojkband med miljoner gånger bättre och det hände nu.

      Så ja jag visar öppet (ibland kanske lite väl rabiat) för folk att jag gillar pojkband. Det som känns mer tabu för mig är att jag har gjort den feminina asiatiska mannen till det ultimata sexobjektet. Där känner jag mig vithyad, gammal och äcklig. Och behöver jobba med min öppenhet.

      Ps. Changmin är ett sjukt bra val att ha som idolkärlek. /J

  2. PoeticGoofy skriver:

    Vad underbart att kunna vara så öppen om det 🙂 Jag önskar att jag kunde vara mer öppen… men antar att jag bryr mig för mycket om vad folk tycker. Du har rätt, pojkband är ganska nedvärderade… lite som att lyssna på dansband anses ”töntigt” osv… fast det börjar väl bättra sig nu med dansbandskampen antar jag. Kanske man borde starta pojkbandskampen så de kan få lite mer credit 😀

    Haha, jo, känner igen det där om den feminina asiatiska mannen som sexobjekt. Mina vänner tror alltid att Jaejoong är en tjej (suck, hur ofta har inte alla TVXQ fans råkat ut för detta?). Men Jaejoong är by far en av de vackraste männen jag sett. Han var orsaken till att jag kom in i TVXQ fandom. Jag såg honom i HUG MV och var helt betagen. Det skiftade över sedan till Changmin, men Jaejoong har en särskild plats i mitt hjärta 🙂 (och de andra med såklart ^^)

    Gammal och äcklig är väl lite att ta i… det är väl snarare att du/vi har omformat våra västerländska värderingar där allt ska vara så matcho och maskulint som möjligt för att kunna anses sexigt.

    Att gilla yngre killar är också en ny grej för mig, Changmin är ju bara ett år yngre, men t.ex. Minho är ganska ung men han blev min favorit i Shinee redan när jag såg Replay för första gången 🙂 Onew och Taemin är också två starka favoriter. Onew för hans honungslena röst och Taemin för hans naivitet och lite barnsliga sätt 🙂 Minho fångade mig med hans leende och blyghet, haha, jag verkar gilla de blyga, långa typerna uppenbarligen?

    Oj, strövade iväg lite från ämnet, men när jag börjar prata om favoriter blir jag helt salig ❤

    • dancingonourown skriver:

      Ja, som Johanna skrev blev jag väldigt tidigt pojkbandstjej (jag skaffade min första skiva med New Kids on the Block som 8-åring). Först var det Joe McIntre i New Kids som gällde men den stora idolkärleken kom med Take Thats Mark Owen (Mark är lite för mig vad Nick och Taylor var/är för er). Från högstadiet och uppåt var det dock indie- och britpop som gällde. Jag har nog egentligen bara skämts för pojkband under en kortare tid (på högstadiet när jag gick ifrån pojkband till indie. Jag gillade verkligen indie men länge också Take That parallellt utan att jag vill erkänna det). Men även om jag inte skämts har jag alltid vetat att det inte är helt okej, något töntigt och ganska pinsamt som man inte borde prata om. Något som inte riktigt tas på allvar, varken känslomässigt eller musik-kvalitetsmässigt.

      Jag och Johanna flyttade samtidigt till Malmö och det var då jag plockade upp pojkbandstråden igen. Jag skrev universitetsuppsatser om manliga ideal och någonstans blev det lättare då, det gick att prata om pojkband på ett annat sätt när man helt plötsligt hade en akademisk teoretisk bakgrund att luta sig mot. Så ja, jag visar det också öppet även om jag ibland förklarar mig alldeles för mycket, mer än jag kanske behöver göra. Sedan har vi nog tur också (jag och Johanna) som kan luta oss lite mot varandra, folk vet liksom att det här är något vi håller på med och något vi tar på största allvar. Men det är ju som du skriver, det här med åldern ställer ju till det lite ibland. Samhället förväntar sig något annat.

      Precis som Johanna brottas jag också med min relation och inställning till den feminina asiatiska mannen som (det just nu nästan enda möjliga) sexobjektet. Även här håller jag på och förklarar mig med massa teorier hela tiden, även om jag bara borde kunna säga: såhär tycker och känner jag, deal with it. Jag har ju dock inte kärat ner mig tillräckligt hårt i en enda idol den här gången (mycket för att mina favoriter, Onew och G-Dragon, är så hm, väldigt mycket yngre än mig, haha), inte på samma sätt som med Mark. Men det var väldigt fint uttryckt; ”det är väl snarare att du/vi har omformat våra västerländska värderingar där allt ska vara så matcho och maskulint som möjligt för att kunna anses sexigt.”

      Vi kommer säkert återkomma till det här. Jättekul att du hittat vår blogg!
      /e

  3. PoeticGoofy skriver:

    Önskar jag själv hade någon sorts akademisk bakgrund att luta mig mot om jag skulle komma in i diskussioner om pojkband. Fast, man borde ju egentligen inte behöva förklara sig så mycket. DBSK är en en stor del av mitt liv, jag älskar dem. Punkt. Kanske därför jag aldrig kommer in i sådana diskussioner. Har iof börjat bli lite mer öppen om det, men ganska subtilt dock, mest för att kunna hitta fler undangömda DBSK fans som man kan prata med. Tänkte jag skulle ta på mig en t-shirt med TVXQ på och springa runt på stan (Göteborg), synd bara att det redan börjar bli vinter… så det enda jag lär hitta är väl lunginflammation.

    Det är väl lite nytt med metrosexualitet i västvärlden. Ibland tänker jag på hur Sverige skulle reagera om t.ex. Heechul skulle börja springa runt på stan med sina rosa byxor och långa röda hår (tänker lite på debut-tiden). Så mycket fördomar som florerar… och att sedan on top of that tycka att de här männen kan vara sexiga? Folk tycker väl vi är galna… (ok, granted, tycker kanske inte just Heechul är så sexig alla gånger, han är alldeles för crazy ibland ^^)

    En annan sak jag tycker är fantastiskt med Korea, Japan osv. är den här ”par” kulturen som alla band råkar ut för. Akame, JaeHo, Tackey & Tsubasa osv. I början i min fandom var jag lite chockad när jag såg JaeHo visa så mycket närhet med varandra… jag kunde inte förstå det på den tiden och trodde faktiskt att de var gay ett tag. Här är vi vana vid killar som tycker att visa känslor är att slå varann lite hårt på axeln. Och i k-pop och j-pop ser vi både kramar, pussar och handhållning. Jag tycker det är fantastiskt, och jag saknar verkligen alla JaeHo-situationer :,)

    Ja, jag har svårt att kära ned mig alltför mkt i de allra yngsta killarna… det blir mer som idealmän som man hoppas hitta på riktigt någon gång 🙂 Ge mig någon lika lång och smart som Changmin, men lika romantisk som Minho, och ge mig Onews goa röst och positiva attityd. K-pop förstör nog mina chanser att någonsin hitta drömkillen haha xD

    Ja, det var roligt att hitta er 😀 Hoppas ni inte tycker jag är lite.. jag vet inte.. långrandig. Jag menar inte att skriva så mycket varje gång, men så börjar jag skriva och alla hämningar släpper 😀 haha, otroligt nog lyckas jag ha ett twitter konto ^^

  4. dancingonourown skriver:

    Ja ibland är det skönt att kunna prata för sig när det gäller pojkband. Men egentligen är det ju modigare att bara kunna säga DET HÄR GILLAR JAG. Punkt. Min och Elins bakgrund och ålder har också gjort att vi inte lärt känna så många andra k-popfans. Vi har tänkt att vårat feminstiskt akademiska prat eller vårt sätt att analysera kanske inte skulle vara så populärt överallt och så har vi dragit oss lite för att ta kontakt. Vi har också fördomsfullt tänkt att de flesta i Sverige är mycket yngre. Men sen var vi på ett k-popmöte och det var väldigt fint att se andra fans och titta på saker tillsammas. Jag menar vi spazzar ju också och analyserar SM och saker på liknade sätt som andra fans. Och det var faktiskt många som var allfall över 20…

    Sen har vi varit bra på att dra ner folk i vår närhet i k-pop. Vilket är väldigt praktiskt om man vill prata med folk som förstår än. Vår kompis Lars är lika besatt som oss nu. Om inte mer. Och mina två yngre systrar är också på väg. En av dem läste liksom koreansk med Elin förra terminen…

    Jag är verkligen sjukt fascinerad av boys love. Förra året gjorde jag ett konstprojekt där jag läste mängder av YunJae fanfic och illustrerade dem. Eftersom jag är väldigt intresserad av genus gillar jag verkligen tanken på att unga kvinnor sitter och objektifierar och fantiserar om hur det uppstår spänningar mellan manliga idoler, hur de blir kära eller har sex med varandra. Det känns både radikalt och frigörande. Sen är det ju helt underbart att bolagen spelar på det och uppmuntrar sina idoler att flirta med varandra. Ibland tror jag också allvarligt att en del är kära typ Jaejoong och Yunho. Jag menar det måste ju hända ibland att någon faller för någon.

    Det är verkligen bara sjukt roligt med långa kommentarer. (Nu skrev jag också väldigt långt). Vi vet liksom att vi har läsare men det är sällan folk kommenterar så vi vet inte vilka de är. Vi har misstänkt att det inte är så många k-popbesatta utan mest andra (den positiva respons vi har fått har varit från andra). Så att du som är lika besatt som oss dykt upp och börjat kommentera gör oss sjukt glada. Det är liksom någon att diskutera med på svenska. /j

  5. PoeticGoofy skriver:

    Oj, här fanns ju en kommentar jag missat haha, blir jobbigt när man ”råkar” kommentera på massa blogginlägg här och glömmer att back-tracka xD

    Jo, jag har verkligen inte hittat ngn alls inom Sveriges gränser som jag kan diskutera allt som gör livet lite roligare med. Ja, förutom er nu då 🙂

    Jag är väl lite fördomsfull jag med, och tror att det kanske är lite för unga fans… inte för att det är ngt fel med det. Men man vill ju kunna diskutera lite utöver de vanliga fans diskussionerna… och med någon som är lika tokig som en själv. Allt jag vill prata om är egentligen TVXQ, men här står jag… utan att ens våga erkänna min kärlek för hela världen. Jag har försökt dra ned lite nära vänner i k-pop, en av mina bästa vänner gillar inte TVXQ så mkt, men hon gillar k-pop generellt även om hon inte är så insatt, om det är glada låtar så är hon helt med på noterna 🙂 Mina andra vänner blir tokiga om jag sätter på ngn k-pop låt de inte förstår när vi har road-trips. De vågar inte riktigt prova ngt nytt antar jag…

    Boys love är väldigt roligt 😀 Även om jag inte har varit så insatt i att aktivt läsa fanfics så har det väl hänt att man kommer över något. Häftigt att du har illustrerat det och grejer 🙂 Jag tycker att det är häftigt med den kulturkrock som blir med västvärlden, och inte minst den parodoxala aspekten som sker Korea/Japan.

    Jag menar, att pojkar fantiseras ihop som ett par är inget konstigt i Korea/Japan, men hade ngn av dem kommit ut ur garderoben på riktigt hade det blivit ett himla liv. Fantastiskt egentligen, men är det dubbelmoral? Svårt att säga, eftersom som du säger, det kanske handlar mer om den kittlande känslan.

  6. Ping: Dödshotad noona | Dancing On Our Own

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s