I Sydkorea är det vanligt att folk bor kvar länge hos sina föräldrar. Många gifter sig sent i livet och väljer då av ekonomiska, praktiska och kulturella skäl att inte flytta hemifrån. Att vara 30 år, bo hos sina föräldrar och vara besatt av pojkband är inte ovanligt. Många menar att faktumet att äldre kvinnor väljer eller är tvungna att stanna hos sina föräldrar är en av förklaringarna till att det finns en sådan enorm marknad för flickidoler i Sydkorea. I Sverige är det inte riktigt okej när man är 30 år varken att bo i föräldrahemmet eller att dagdrömma om pojkband. Jag bor för tillfället hos mina föräldrar utanför Västerås och dagdrömmer om sydkoreanska pojkband. Tanken var först att boendet var en väldigt tillfällig lösning. Jag skulle söka jobb och boende i Stockholm. Men nu trivs jag lite för bra, jobbar på med diverse projekt och bor gratis för att det ska vara rättvist mellan mig och mina systrar som fått liknade förmåner. 

Jag och min mamma pratar om att jag ska bli en intellektuell ungmö som bor hemma hela livet, skriver, läser, går krumryggad och inte intresserar mig för sex. Nu är problemet med den bilden att jag har haft endel sex i mitt liv, varit fruktansvärt kär, anses se helt okej ut och dagdrömmer om Jaejoong dygnet runt. Men det där med den fula ungmön säger kanske en hel del om hur svenskar ser på 30-åringar som bor hemma hos föräldrarna för att kunna ägna sig åt intellektuella projekt. Jag funderar dock allvarligt på att ta ungmörollen till mitt hjärta och omfamna den. Den innehåller liksom ett vackert motstånd mot mycket som förväntas av en kvinna. Jag längtar efter den. Inga barn, ingen man, inget glättigt leende, inget stort umgänge, inget krav på sexighet, ingen storartad karriär och ingen synlig oro inför vad andra tycker om än. 

När jag och mina föräldrar skulle rensa nässlor i trädgården idag tog min pappa fram en varm arbetströja till mig. Den var en exakt likadan som han hade på sig. Först tänkte jag att det var typiskt koreanskt och sen tänkte jag gud va pinsamt om någon gammal skolkompis kommer förbi med sin make eller fru och tillhörande barn. Sen gapskrattade jag och sa till mig själv. Du är en vuxen människa. Du bestämmer hur du vill leva ditt liv. Vill du att ditt föräldrarhem ska vara som i Sydkorea kan det vara det. Sen tog jag på mig tröjan och arbetade sida vid sida med mina föräldrar i likadana tröjor. /j