Oh Jaejoong. Jag vet att många tycker att det är patetiskt att säga att man är kär i någon man aldrig har träffat. Men jag är det och jag skäms inte för jag tror att de flesta förälskelser liknar varandra. Att vara kär är för mig en djup förälskelse och förälskelser bygger på fantasier och projektioner. Fantasierna börjar i en annan människans beteende och utseende men handlar mer om mig själv än den andra. För att hantera ensamhet skapar jag bilder av hur den andra ska vara, fantasier som passar mina egna ideal och begär. Du är min vackra utopi, ett luftslott att fly till. Att jag får all information om dig via internet gör inte känslan mindre verklig. Mitt hjärta dunkar hårt i bröstet när du tittar in i kameran. Skillnaden mellan när jag förälskat mig i kändisar och personer jag träffat IRL är hårfin.

Skillnaden handlar egentligen bara om vad som händer efter att jag blivit kär. När jag blir kär i någon man kan ta i och prata med kan det vara besvarat. Jag kan hångla, ha sex, diskutera och förälskelsen kan utvecklas till något annat. Nackdelen är att förälskelser inte alltid är besvarade. Och om den är besvarad så är personen aldrig som jag har drömt den. Utopin går sönder och blir något annat mer vardagligt, typ kärlek.

Vår relation kommer aldrig att bli kärlek. Jag kan nästan ingen koreanska eller japanska. Du är dålig på engelska. Jag är en okänd. Du är en av Asiens mest påpassade stjärnor. Vi kommer aldrig att ta i varandra. Och det är precis så jag vill ha det för det betyder att utopin aldrig behöver gå sönder. Jag kan fortsätta att drömma. /j