Robbie Williams återförenas med Take That. Att Robbie vill återförenas med Take That är inte konstigt alls. Även om det i Sverige kanske framstått som om Take That är hasbeens, äldre farbröder vars storhetstid var under första halvan av 90-talet är faktum att de aldrig sålt så mycket skivor som vid deras comeback 2006, albumet Beautiful world och den helt fantastiska singeln Patience. I Storbritannien skrevs artiklar om pojkbandets osannolika drömcomeback och de gavs sig ut på världsturné. Jag, Johanna, Hanna och Malin såg dem i Köpenhamn. Det var bland det mest fantastiska någonsin. De då fyra medlemmarna hade självdistans och spexade om sin ålder men släppte aldrig pojkbandskonceptet. De sjöng, dansade, bytte kläder tusen gånger och dök upp mitt i konsertsalen på en snurrande flygel. Jag och Johanna kastade nallebjörnar på dem.

När jag var i yngre tonåren var Mark Owen min största kärlek. Han och Joe McIntyre var de killar som satte de ideal som jag fortfarande har för män och pojkbandsmedlemmar: den snälle, söta och feminina. När jag kollar på k-popband väljer jag alltid den fnissiga och söta som favorit.  (Men ändå coola och duktiga. Han måste ha snygga kläder, jag är mycket mer elitistisk och kräsen nu i mina val.)  Jag såg aldrig Mark live när jag behövde honom som mest och hade hans bild klistrad i taket så att hans ögon var det sista jag såg när jag somnade och det första när jag vaknade. I Köpenhamn 2007 fick jag göra det.

Även om jag inte är kär i Mark längre gör det ont när min skimrande drömbild av honom nöts i kanterna. När han som för en tid sedan lades in på rehab och berättade att han supit i tio års tid, vanligtvis om kvällarna efter att hans två små barn somnat. Mark är min främsta tonårskärlek och en stor orsak till mitt nutida största intresse. Det är fascinationen för pojkband, mansideal, genus, synen på fangirls och en oförstående hånflinande omvärld som drivit mig och Johanna mot k-pop. K-pop är ett sätt att få vara fangirl här och nu, ha möjligheten att spazza om de ultimata idolerna och drömma om en alternativ drömvärld. Att verkligen våga leva ut och prata om de känslor och impulser som perfekt stöpta idoler skapar hos oss. Leva ut så som man inte riktigt vågade som tonåring, pojkband är ju töntigt och skamligt.

K-pops idoler är så perfekta att Take Thats återförening med Robbie först kändes avlägsen och mindre intressant. Men med uttalanden som att han och Gary Barlow, som skrivit alla de mest fantastiska Take That-låtarna, ska göra duetten Shame ihop och dessutom göra en video inspirerad av Brokeback Mountain kan det inte hjälpas att vi skuttar av lycka. För en total fanfictionjunkie sätts genast alla slash-förhoppningar igång. Det kan bli helt fantastiskt. Men det kan också bli buskis. Två vuxna karlar som tycker att det är lite lustigt att skämta om bögar. Tafsa på låren och sedan göra lite överdrivna äckelgrimaser för att visa att MEN VI ÄR JU INTE BÖGAR PÅ RIKTIGT, HAHA, FATTAR NI VÄL, VI SKÄMTAR BARA. Hoppas inte. I så fall lämnar jag de västerländska pojkbandsförsöken helt åt sitt öde. Pluggar mina koreanska glosor och ser SHINees Lucifer-video tiotusen gånger till på raken i stället.

/e

(Läs om återförening här: http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/article7476694.ab)