Min syster har köpt en koreansk kokbok. (Jag har dragit med henne i mitt intresse för k-pop. Det har gått så långt att hon förra terminen läste koreanska med Elin på universitetet.) I går kväll testade vi några recept hemma hos våra föräldrar, de bor i ett radhusområde utanför Västerås. Allting kändes väldigt svennekoreanskt. Först badade i vi i mälaren och lekte koreanska lekar sen handlade vi på ett gigantiskt ICA Maxi. De hade varken bönpasta eller kimchi. Koreanskt utan kimchi kändes torftigt men det var ingenting att göra åt saken annat än att sura. De andra som var med verkade dock inte förstå allvaret i situationen utan läste glatt recept, lyssnade på k-pop, grillade och drack öl utan saknad. Jag ansträngde mig för att inte nämna    kimchi en gång i minuten, lyckades sådär.

Det mest förvånade var att min pappa, som är väldigt skeptisk till nya matupplevelser, tyckte att det var ”riktigt gott”.   /j