*Att själv gilla flickidoler och tycka att det är jobbigt när andra klankar ner på dem är inte en garant för att inte klanka ner på andras idoler. Eller att själv vara degraderad är inte en garant för att inte degradera andra.
*Att många fler än vi trodde tycker att det är så där FRUKTANSVÄRT roligt när tjejer gråter. Åh vad roligt det är!
*Att många fler än vi trodde tycker att det är så där FRUKTANSVÄRT pinsamt när tjejer gråter. Åh vad pinsamt det är!
*Att många fler än vi trodde tycker att det är så där FRUKTANSVÄRT roligt när tjejer skriker. Åh vad roligt det är!
*Att många fler än vi trodde tycker att det är så där FRUKTANSVÄRT pinsamt när tjejer skriker. Åh vad pinsamt det är!
*Att väldigt många tyckte att det var en kul grej att dela ett klipp på sociala medier där ett gäng grabbar höhö-skrattar, slår sig för bröstet och nedvärderar unga tjejer.
*Att väldigt få såg det roligaste i ”prank”-videon där de här grabbarna trodde att de lurade fansen: att de faktiskt misslyckades. Väldigt få fans verkade tro att det där faktiskt var Justin Bieber. Hade de trott det hade de skrikit högre. 
*Att NRJ och programledarna på Vakna är otroligt chicka och trevliga personer. ”Man måste kunna skämta om allt.” I princip VARJE gång man läser den frasen handlar det om ”komiker” som gjort sig roliga på andras bekostnad. Det är ju så förbannat roligt att förnedra andra människor – ta för i helvete inte ifrån mig att få människor att känna sig små och värdelösa.
*Svenska recensenter är uppenbarligen bättre än danska även om de har svårt att hålla sig från lätt nedvärderande beskrivningar av unga tjejer. Hur ofta läser man en recensioner av säg, klassisk musik eller electro, som mest handlar om fansens beteende?
*Danskarna lärde oss ett nytt ord som uppenbarligen är vad gemene näthatare/kulturdegraderare i Sverige letar efter när de pratar om flickidoler: tøsedreng (i Sverige nöjer de sig med ”bög” eller ”flicka” eftersom det är det värsta man kan vara i hela världen och därmed skällsord. Haha, ni ska nog se att Justin visar sig vara flicka snart! Haha, snart får vi se honom komma ut ur garderoben! HA! Som sagt, flicka och bög, de två värsta sakerna man kan vara i hela världen ).
*Att vi är fruktansvärt besvikna över att vi inte gick på konserten som måste ha varit bland det bästa någonsin. Att som flickidol genomgående få treor betyder nämligen i regel att det egentligen borde vara en femma. Recensenter brukar aldrig hålla tillbaka med minustecken och ettor när det gäller flickidoler, aldrig. Däremot kan de inte få en femma, antagligen finns det regler mot det. Darin har ibland fått hyllande recensioner typ: ”OMG, Darin är verkligen Sveriges främsta och duktigaste artist och det visade han verkligen i kväll! Konserten får en trea.”
*Det är fortfarande skrämmande få som reflekterar över vad de faktiskt gör när de nedvärderar Justin Bieber och hans fans. Eller flickidoler överlag. Det skulle räcka att tänka ett enda varv till för att se det. Ett enda.

Avslutningsvis kommer här en dialog som en av oss förde med en bekant nyligen:
– Vadå, gillar du Justin Bieber. HAHA! Wooooooo! HAHAHAHA! Justin Bieber, pinigt, haha, eller? HA!
– Nej, jag tycker att det är jättebra musik. Varför skulle det vara pinsamt att gilla Justin Bieber?
– Eh, hm… OJ, jag vet inte. Hm…. Justin Bieber är bara någon man ska skratta åt liksom, det bara är så.
– ………….

/Elin och Johanna

April, H&M, Drottninggatan, Stockholm, Sverige

Inom JYJs fandom har det länge funnits en detalj som fått mig att muttra irriterat, obehagligt krypande har den smugit sig in i allt fler kommentarer. Men fram tills Jaejoongs solo-debut har jag kunnat hantera den. Tänkt att jag kan avskärma mitt eget fandom ifrån den och intresserat analysera på avstånd. Nu går det inte längre. Jaejoongs gamla och nyvunna fans har blivit värre än Big Bangs och jag vill skrika: SLUTA! Sluta prata strunt och rasera mina drömmar om Jaejoong som idol. 

Kommentarer ropar ut saker som: ”Of course, this is not Kpop. This is art composed as a rock music (^__^).”  ”Jaejoong is not an idol he is a true ARTIST.” ”Art is not everyone cups of tea. Uh not for screaming 7 grade girls anyway. But there are many serious reviews on mine, one kiss & JJ’s album in general, written by music critiques.” Ja, ni fattar poängen. Jag kan fortsätta i evigheter med olika citat där människor utsett Jaejoong till konstnär eller en äkta musiker istället för en idol eller k-popstjärna.

Min irritation över det här handlar framför allt om två saker och den första är lättast att förklara. Det är den gamla vanliga kulturella degraderingen. Det vill säga att i alla de här personernas påståenden är det underförstått att det är bättre att vara konstnär än idol. Idoler anses dyrkas av människor som inte förstått vad som är viktigt och riktigt, ofta unga kvinnor. Konstnärer anses tilltala intellektuella som förstått djupa och smarta saker, ofta vuxna med en viss typ av kulturell bakrund.

I samhällets ögon blir det ett tecken på tröghet att gilla idoler och ett tecken på mognad att gilla konstnärer. Men egentligen finns det ju inga universella sanningar om vem som är bra/dåligt smart/trög mogen/omogen osv. Det är bara idéer vi skapat. Att just unga kvinnors smak anses vara dålig handlar därför mer om deras status i samhället än att den faktiskt skulle vara dålig. Att håna det de gillar och upphöja det de inte gillar blir ett sätt att behålla hierarkien där de står långt ner. ”Art is not everyone cups of tea. Uh not for screaming 7 grade girls anyway” upprepas gång på gång i olika variationer och blir en sanning om både konst och unga kvinnor i vårt samhälle.

Min reaktion på att Jaejoongs nyvunna konstnärsstatus används som ett medel för att trycka ner andra fans smak och beteende handlar dock inte bara om det här. Det är ännu mer komplext då jag själv trots mina åsikter om kulturell degradering är utbildad konstnär på en skola med skrämmande högt kulturellt kapital. Och här blir det snårigt, känslosamt och kanske även motsägelsefullt att förklara och även för mig själv att förstå.

När jag upptäckte k-pop 2008 var en av sakerna jag uppskattade mest med scenen idolrollen. Den var en skimrande utopi av möjligheter. I Jaejoongs idolroll fanns möjligheten att sjunga, dansa, ingå i ett pojkband, arbeta som skådespelare, posera fåfängt, leka med genus, skriva låtar om livet, kommunicera med människor, jobba med fanservice och skapa konstliknande projekt. Jag föll huvudstupa för honom och allt det han gjorde. Jag såg hur han (liksom många andra idoler) medvetet spelade med olika roller fram och tillbaka på ett sätt som var oerhört befriande och smart. Något som Jaejoong sedan dess har fortsatt att göra (möjligtvis ännu mer efter det att han lämnade SM och även inkluderat producent, designer och regissör mm). Jag ser ingen skillnad bara för att han nu gjort ett rockalbum. Han kallar sig fortfarande idol och jobbar fortfarande med en annan viktig orsak till att jag föll för k-pop och som karaktäriserar bra idoler: en medvetenhet om vad fansen gillar. 

Jag tycker att låten Mine är bra men inte det bästa någonsin (för egentligen är jag inget fan av den typen av rockmusik, min favoritlåt på skivan är Alone.) Men jag gillar Mines musikvideo eftersom det är den bästa fanservice-videon jag sett sedan typ Balloons. Från inzoomningarna av Jaejoongs bara överkropp med alla symbolmättade tatueringar till änglavingarna, vampyrkänslan och den överdrivna cheesy symboliken i att bryta sig fri från att vara fastkedjad. Det är som den bästa fanarten, en fanfic där Jaejoongs fans alla favoritmoment är med. Det känns som om han hittat ett synopsis på något fanforum och jag älskar det. Men istället för att prata om det, hans absoluta känsla för sina fans smak, pratar folk om att han blivit en äkta konstnär eller artist. 

Men vad innebär det egentligen att vara en äkta konstnär eller artist? För mig är konst en typ av avancerad forskning som för det mesta sker inom konstscenen i relation till andra konstnärer. Ett lyckat konstnärskap innebär att jobba hårt men som konstnär finns en annan bild som är väldigt svårt att komma ifrån och som jag tror är den de här människorna hänsyftar till när de beskriver Jaejoong både som äkta konstnär och artist. Det är också den som jag tidigare upplevt det så oerhört skönt att slippa på k-popscenen. Det handlar om myten om geniet, den där människan som står i kontakt med en högre kreativitet och vars hjärna är annorlunda andras. När jag aktivt arbetade för att bli konstnär drabbades jag av den hela tiden. ”Jag fattar inte vad du får allt ifrån” sa folk . ”Ja, man måste nog vara född med det ändå.” ”En äkta konstnärssjäl.” Orden var säkert menade som komplimanger men förvandlas istället till ett obehag. Lite som om någon uppskattande skulle kalla min kvinnlighet medfödd. Ingen av de där sakerna är medfödda eller enkla trevliga komplimanger. 

Jag vet att många forskare menar att myten om konstnärsgeniet är det som gett konstnärer och även andra artister frihet att verka i utkanten av samhället. Lite som myten om att präster skulle stå i kontakt med gud, vilket under perioder gett dem möjlighet att agera friare än många andra. Konstnärer har blivit lämnade ifred att analysera, ifrågasätta normer och sälja sin konst dyrt. Många har också därför själva kommit att spä på rollen och använda sig av den, ibland medvetet och ibland genom att helt enkelt identifiera sig med den och ropa: Jag är ett geni! 

Och kanske handlar Jaejoongs nya epitet också om just det här. Han har inte valt det själv men efter att han lämnade SM måste han verka i utkanten av nöjesvärlden. På ett sätt har han gått och blivit ett alternativ till det som visas på musikprogram. Kanske är det då enklast att utnämna honom till konstnär istället för idol, ge honom kulturellt kapital och trampa ner på den värld där han inte tillåts verka. Men jag vet inte, jag vill inte. Jag vill ha kvar min utopiska idolroll där allting kan rymmas hos min favorit. Jag skulle vilja se honom uppträda på musikprogram, skriva låtar, ha inflytande över sin egen karriär, medverka i shower som Running Man, twittra selcas, regissera andra, krama fangirls/fanboys, skådespela och säga vad han vill i intervjuer. Allting samtidigt under epitetet idol utan den där komplexa konstnärsmyten. 

  /Johanna

Februari, Tunaskolan, Lund, Sverige

Tack Elizabeth för bilden!

Februari, kök, Stockholm, Sverige

Tack Miranda för bilden!

”Vi tar den här vagnen!” ropade en utav dem och pekade på vagnen jag var på väg in i. Hennes kinder var blossande röda och den stora täckjacka öppen, under den kunde jag skymta en t-shirt med ett tryck på. ”Belieber” läste jag och lyfte blicken för att titta närmare på tjejerna. De hade med sig skyltar. På långa pinnar hade de fäst bilder av samma ansikte, Justin Biebers i naturlig storlek. De viftade bestämt med dem upp och ner i luften som om de protesterade mot något. Det var en blandad skara, blonda och mörkhåriga, några av dem bar tandställning, mössa eller slöja. Andra hade kepsar som visade att de tillhörde Biebers fanklubb. Jag kunde inte slita ögonen från dem.

På vagnen fyllde de gångarna till bredden. Jag glodde fånleende (och hoppades att jag inte såg hånfull ut). Var skulle de och varför? De andra vuxna fortsatte, trots att det pågick någon typ av manifestation precis bredvid dem, sitt likgiltiga minspel. De glodde som zombies rakt fram. Plötsligt började en av tjejerna skandera och de andra hängde genast på: ”If I was your boyfriend I’d never let you go/I can take you places you ain’t never been before… ” Minst trettio tjejer sjöng hela Justin Biebers hit Boyfriend i kör, kunde varenda ord utantill, medan de tittade stolt på varandra och retfullt på de vuxna i vagnen. När ingen verkade reagera tog de i ännu mer så att rösterna skar sig och det ekade i tunnelbanevagnen.

Jag visste inte vad jag skulle göra av mig själv, kunde inte låta bli att ringa Elin och hålla upp telefonluren så att hon kunde höra dem. Jag fick en klump i halsen och ville gråta av lycka. För mig kändes det som en storslagen demonstration för rätten att älska flickidoler. En efter en tappade människorna i vagnen sin likgiltighet. De flesta genom att irriterat snegla och mumlar för sig själva. Säkert handlade det om att ordningen stördes, att ungdomar inte hade något bättre för sig och fenomenet sportlov. Men på andra sidan av mig såg jag hur det ryckte i en femtioåriga kvinnans zombieansikte, hon kunde inte låta bli att småle. Våra blickar möttes i samförstånd.

När jag kom till jobbet googlar jag Justin Bieber och insåg vad det hela handlade om. Den 1 mars är hans födelsedag! Jag skämdes lite över att jag aldrig vågat göra något liknande. Tänk att möta upp trettio andra Jaejoong-fans och åka sjungande runt på tunnelbanan när han fyller år. Nästa gång kanske. Någon som är på?

/Johanna

Februari, Nedre Torekällgatan, Södertälje, Sverige

Tack Rebecka för bilden!

Ring Ding Dong var till att börja med den känslomässigt lugnaste comebacken men blev i längden också den mest avgörande. Det var när den här singeln släpptes som jag på allvar började kolla upp SHINee. Innan hade jag lyssnat mycket på dem, hade Romeo-minialbumet på repeat men tittade inte så mycket på videor och framträdanden. De kändes små och unga, det var lättare att lägga tid på DBSK, SS501 och Big Bang som låg något närmare mig åldersmässigt.

Men så kom Ring Ding Dong. Jag kommer ihåg att jag skickade ett mess till Lars om att det var den bästa låten jag hört på länge. DBSK-fandomet var under perioden i upplösningstillstånd. Splittringskatastrofen var i full gång och lite för att skydda mitt hjärta behövde jag några andra att vända mig till. Att det blev ett pojkband från SM Entertainment är naturligtvis något ironiskt men det var lite för många besattvänliga faktorer i omlopp. Därför började jag, trots ett till i början avståndstagande från idén, kolla på varietyn Hello Baby. Började kolla liveframträdanden och gamla reality-serien Yunhanam. Tre av medlemmarna fick i perioder svininfluensan. Jag satt hemma framför min dator och hade ont i magen av oro. Och där någonstans insåg jag att det var kört. Att jag börjat känna lite för starkt för och med dem.

Sedan dess har det varit dem.

När ryktena om Lucifer-comebacken började cirkulera var jag så långt nere i SHINee-fandomet att det var den bästa nyheten jag hört på år och dagar. Lucifer är den lätt intensivaste comebacken. Redan första gången jag hörde låten blev jag helt nockad. Trots töntiga element i videon köpte jag den rakt av vid första titten, liksom en total kärlek vid första ögon/öronkastet. Jag får fortfarande på riktigt rysningar varenda gång introt kommer och Onew ba: Soomeul gotdo chatji mothae naneun piharyeogo aesseo bwado. Lite så här:

Sherlock behövde lite mer tid på sig men kom att utvecklas till den mest känslomässiga för mig. Innan den släpptes hade det varit så himla mycket tjafs. En liksom evig väntan. För det första hade det gått nästan två år sedan Lucifer. För det andra hade Onew varit spårlöst försvunnen i flera månader. För det tredje försökte jag anpassa mig till att bo i Sverige igen. Och för det fjärde visade det sig att jag och min mamma lyckats tajma vår Seoul-semester med comebacken. Själva låten tog antal lyssningar för att fastna, videon krävde en dansversion och framför allt behövde jag se det hela live innan jag var såld. Men då blev jag också helt såld. HELT SÅLD.

Och så nu då, Dream Girl. På ett sätt kom det plötsligt, på ett sätt inte. Ryktet om 19 februari hade cirkulerat på Tumblr och SM har ju som vana att liksom inte förvarna i så god tid innan SHINees comebacker. De tenderar att bara smälla upp dem någon vecka innan. Och jäklar vilken smäll det blev den här gången. Dream Girl är lite som Lucifer – kärlek vid första ögonkastet. Här är liksom allt helt rätt. Inget tramsigt garage med töntiga bilar. Inga små överspelade detektiver. Alla rätt från teaserbilderna (förutom Jonghyuns. Fattar inte riktigt hur de tänkte där. Det finns jättefina bilder på honom i skivomslaget. Varför valde de dem där?) till låt till album till video till dans.

Börjar från början, de finaste teaserbilderna (minus Jonghyuns då. Han är dock snyggast av alla på gruppbilden tycker jag).

Videon: här kan jag liksom utan att skämmas (som lite var fallet med Sherlock) lägga upp både vanliga och dansversionen. Visst, det är SM-rummen men väldigt fina och drömska sådana. När teaserbilderna kom tänkte jag direkt att konceptet var Alice i Underlandet/drömlandskap. Jag hoppades att videon skulle vara extremare än de som tidigare gjorts på temat och fick mina önskningar uppfyllda. Underlandet, drömmar och 90s! (Massa jag följer på Tumblr har hållit på och hetsat runt att det är 80-talet. Jag ba: lol, nej. Ni är för unga. Som tonåring på 90-talet kan jag säga att inspirationen uppenbarligen är därifrån.) Och kläderna. KLÄDERNA. Jonghyuns rutiga heldräkt, blommiga jeans, galenblandning av olika mönster, Taemins blyertspennsbyxor = dead. Så jävla snygga.

Dansen: idén är så himla bra. Att ta element från samtliga av deras koreografier (som genomgående alltid varit fantastiska), sätta ihop dem plus lägga till mikrofonstativlekar. Så otroligt snyggt, bra och effektivt. Jag vågar inte berätta hur många gånger jag sett dansversionen och liksom plockat ut där jag ser koreografi-delarna. Replay, Love like oxygen, A.MI.GO, Juliette, Ring Ding Dong, Lucifer, Hello och Sherlock. Alla är liksom där, huller om buller och ändå en sammanhållen helhet. Blir mer och mer besatt av den här Tony Testa för var dag som går.

Live: jag väntade en dag extra med det här inlägget eftersom jag hoppades på att kunna lägga upp det när de sjöng live (vilket de uppenbarligen inte gjorde på gårdagens M!Countdown). Saken är bara den att jag är osäker på hur det är i dag. Det är inte lipsync hela vägen, så mycket är klart. Men kan det verkligen vara live hela vägen? Lite för bra för att vara sant i så fall…

Avslutningsvis kan jag berätta att jag även denna gång messade Lars. Jag skrev att det var dagar som de här som fick mig att känna att jag valt rätt fandom. Han undrade om det fanns andra dagar. Mitt mess kändes genast lite dumt.

/Elin

Januari, Folkungagatan, Stockholm, Sverige

Tack Klara för bilden!

Först då: låten från 2012 som gör mig förbannad är I don’t need a man med Miss A. Den har samma effekt på mig som Ma boy hade 2011. Så fort jag hör första tonerna brusar alldeles för många ilskna tankar upp i mig direkt. Först gjorde det mig aningen förvirrad. Spontant känns I don´t need a man som en idé jag med mina värderingar och föreställningar borde gilla. Sedan slog det mig att antagligen var just på grund av dem som jag inte gillade den. Det är något som blir så fel här. Dels handlar det om att det är en tjejgrupp som jag verkligen gillar och som här gör en typ av låt som musikmässigt inte faller mig i smaken, dvs besvikelse. Dels om att det är en grupp som brukar framföra sina låtar och koreografier med sådan pondus och som med just den här inte gjorde det.

Jag tycker att det ser mjäkigt ut, som om de leker med idéer som är hittepå. Det känns inte som om jämlikhetskamp ses i vidare perspektiv, som en del av samhällsstrukturer, utan som om den hänvisas till detaljer. Låten, dansen och videon utstrålar för mig en typ amerikaniserad prylmåttstock (typ buy my own diamond rings-tänk) och förförelselek än självständighet och att tycka om sig själv. Som en typ av förspel där man dansar för män snarare än för kvinnor. Som om den istället för att visa på förebilder för tjejer visar på en typ av kvinna för män att tända på. Men. Sedan släpptes I got a boy och nu känns det som att jag nästan vill omfamna I don’t need a man trots allt.

Det är många som har skrivit om I got a boy-problematiken. Om någon är intresserad finns exempelvis olika inlägg att läsa här, här och här (med det inte sagt att jag håller med om allt som skrivs i de artiklarna/inläggen men för fler åsikter). Några saker som står formulerar dock effektivt exakt den känsla som uppstod i mig när jag läste texten: förnärmning. Förnärmad över att någon ens skulle tro att det är så här tjejer pratar och resonerar. För att citera en översättning av texten:

”She became so pretty and sexy, it’s because of him, right?” O_____O ”He wants to see my face without makeup. I really like him, would it be okay to show it to him? Oh! Never! Right? Right? Let’s keep what needs to be kept, right! right!” O_____O ”I’m really angry, my boy doesn’t look at me as a girl. What should I do when I feel hopeless? Should I make him feel jealous? I’m so upset! What do I do? No way! No way!” O_____O

Jag brukar kunna välja att läsa saker som vid första anblick kanske ser stereotypiskt manligt/kvinnligt/etniskt/homo/hetero etc etc ut på andra sätt. Jag brukar kunna välja att se potentiella styrkor och parodiseringar. Se sådant som kan slå över så pass mycket att det istället går att läsa som en typ av motstånd. Som att man skrattar åt den som inte ser under ytan, inte har viljan att skrapa bort det yttersta lagret för att se andra möjligheter och läsningar. Som olika sätt att använda humor för att framföra viktiga poänger det annars kan vara svårt att prata om. Så har jag använt k-pop och både nu och tidigare populärkultur överlag. Så har jag läst många av Girls’ Generations tidigare låtar som Oh! och Gee. Men här tog det stopp. Eller, kanske ska jag skriva att det rann över. Det blev för mycket. Någon måtta på galenskapen får det vara ibland. Det här är inte okej. Jag har sett videon en gång men inte fler eftersom jag då tänkte att jag, likt ett av inläggen jag länkade ovan, måste ta ställning till den med och komplicera frågan än mer.

Ofta när vi pratar om k-pop i olika sammanhang kan människor som har lite men inte överdriven koll på scenen slänga ur sig: Men är inte k-pop oerhört könsstereotypisk? Är det inte bara en massa snygga killar och snygga tjejer? Jag brukar alltid kunna svara ärligt nej på det. Visst, vid första anblicken kan scenen naturligtvis framstå så men det finns oerhört mycket mer. Jag brukar dra exempel om androgyna idoler eller något i stil med det jag skrev ovan, hur jag i allmänhet anser att man kan använda populärkultur om man bara vill. Jag tror inte att jag skulle kunna försvara I got a boy på samma sätt. Något med den blir mer. Exakt vad är svårt att sätta fingret på men jag tror att mycket av problemet med just I got boy handlar om att texten här, till skillnad från de två låtarna jag nämnde, verkar tala om tjejer i allmänhet. Att det helt plötsligt ska handla om ett fenomen som representerar halva jordens befolkning och inte det egna jaget.

De andra låtarna jag nämnde med Girls’ Generation anser jag ha ett tydligt jag som liksom resonerar med sig själv. ”Jag beter mig som en knäppskalle eftersom jag är så kär. Jag är inte personen du kände förut. Min första kärlekshistoria. Jag är förblindad.” Osv. I got a boy känns istället uppmanande och på något märkligt sätt undervisande. Här är det vi tjejer och om ni inte visste det killar, det är så här vi tänker och pratar. Även om det är mycket jag i texten lutar det också starkt åt en typ av rådfrågning. Typ: Hörrni tjejer, vad ska vi göra när killarna inte tycker att vi är kvinnliga nog? Hörrni tjejer, vad ska vi göra när killar vill se oss utan smink. (ALDRIG gå med på det uppenbarligen). Hörrni tjejer, hur ska jag göra för att han ska bli intresserad av mig? Sättet det framförs på får mig också att nästan dra mobbing-paralleller, det kvinnliga grupptrycket för hur vi bör bete oss och det inte bara inför killar utan också för varandra. Den där gruppen poppistjejer som står på skolgården och pekar på de där töntiga tjejerna som aldrig kommer få en kille (som naturligtvis är det viktigaste i hela världen).

Jag hamnar lite i en samvetsfråga här. Jag lyssnar inte på I got a boy sedan jag läst texten. Är det orättvist? Jag läser ju i allmänhet inte texter. Kanske är många lika illa? Kanske håller jag på med en onödig bojkott? Eller inte? Jag har faktiskt inte sett reaktioner på olika låtar i samma utsträckning förut (skulle vara på videor med Hyuna då). Men jag vet inte.

Urgh . För att väga upp denna rant som jag filat på i evigheter nu men som ändå är rörig och babblig har jag gjort en spellista med mina för tillfället mest spelade låtar som jag GILLAR. Här är låtar som släpptes försent förra året för att kunna vara med på årsbästa-listan eller som jag helt enkelt inte hann upptäcka i tid. Plus låtar som kommit i år. BRA k-poplåtar plus en på mandarin (med stundtals mindre bra videor. Och ja, Boyfriend får ha med två stycken). Och låtar som jag inte läst den översatta texten till då. HÄR. /e